Jag förstår inte varför jag har så lite behov av min familj. Under lovet har jag varit hemma; fredag, söndag, torsdag, söndag och jag hade inte ens ett behov av att komma hem, jag hade gärna stannat i Göteborg mycket längre än vad jag gjorde.
Jag vet att mamma har saknat mig jättemycket och att hon tycker att det är jobbigt när jag inte är hemma så ofta som hon kanske velat. Och det stämmer, jag är hemma ganska sällan och när jag väl är hemma sitter jag framför datorn på mitt rum, sover eller är irriterad och otrevlig.
Jag har väldigt mycket dåligt samvete rörandes det här och har haft det väldigt länge. Det är meningen att en ska tycka om sin familj och vilja spendera tid med dem men jag har inte det behovet och har nog aldrig direkt haft det. Jag började redan tidigt att vara ganska självständig vilket märktes tydligast i skolan på utvecklingssamtalen. Jag minns hur irriterad jag blev när det var något som jag inte klarat av och läraren frågade mig vad jag kunde göra för att förbättra det och sedan föreslog att mamma kanske kunde hjälpa mig. Jag kan själv. Låter som en trotsig femåring när jag säger/skriver det, men jag klarar skolan själv och har alltid gjort det.
Jag har väldigt mycket dåligt samvete rörandes det här och har haft det väldigt länge. Det är meningen att en ska tycka om sin familj och vilja spendera tid med dem men jag har inte det behovet och har nog aldrig direkt haft det. Jag började redan tidigt att vara ganska självständig vilket märktes tydligast i skolan på utvecklingssamtalen. Jag minns hur irriterad jag blev när det var något som jag inte klarat av och läraren frågade mig vad jag kunde göra för att förbättra det och sedan föreslog att mamma kanske kunde hjälpa mig. Jag kan själv. Låter som en trotsig femåring när jag säger/skriver det, men jag klarar skolan själv och har alltid gjort det.
Jag vill inte ha mammas råd och jag vill inte att hon lägger sig i vad jag gör. Jag vill kunna styra mina beslut själv och jag vill göra mina egna misstag. Vad det grundar sig i vet jag inte.
Det kan ha något att göra med hennes kontrollbehov över mig, även om det har blivit bättre den senaste tiden så kan jag inte bortse från skadan som det gjorde på vår relation till varandra. Hon har tydligt visat att hon inte litar på mig och min förmåga att klara av livet själv. Förminskat mig på grund av min ålder och inte insett vad jag har varit kapabel till. Inte varit tacksam över att jag har varit en bra dotter och skött mig utan varit löjligt kontrollerande utan någon faktiskt grund till det. Hade jag spårat totalt som trettonåring hade hennes beteende varit rimligt men det gjorde jag inte, när jag var tretton spelade jag sims och det var ungefär så vilt mitt liv var.
Jag vet hur jobbig hon har varit de senaste åren, jag vet hur hon har kontrollerat mig och jag vet hur hon reagerar när jag gör saker nu. Hon må ha blivit bättre men hon blir inte bättre tillräckligt snabbt, är för trött på det här skitet för att jag ska ha tålamod för omställningen som det blir för henne.
Ett problem med det här hur jag mår över det här och hur jag reagerar på det. Jag mår väldigt dåligt av det, får väldigt dåligt samvete och känner mig ganska dålig för att jag inte har ett väldigt litet behov av min familj. Jag blir väldigt irriterad på mig själv när jag tänker på det här, för jag vill ju egentligen att jag ska vilja vara med min famlij. Mest för att jag känner att jag måste. Irritationen på mig själv gör att jag blir allmänt irriterad och det går ut över människor i min omgivning. Vilket i detta fall drabbar mamma hårdast. Får ännu mer dåligt samvete. Mår ännu sämre. Känner att jag m å s t e umgås med mamma mer för att kompensera att jag är borta. Hon föreslår att vi ska se film och det slår fel och jag blir bara arg fastän jag vet att hon vill väl. Och det hade kanske varit trevligt att se den filmen men det är jobbigt för jag känner att jag borde och att jag måste. Jag tycker inte om att känna att jag måste. Jag kan inte tvinga fram att vilja träffa någon. Jag blir trotsig. Jag vägrar.
Jag tänker att vår relation kommer bli mycket bättre när jag flyttat hemmirfrån och mer kan styra på vilka villkor vi träffas. Samt att möjligheten för mig att dra mig tillbaka till något eget. Jag hoppas att det blir bra, för jag vill nog egentligen. Jag behöver bara lite utrymme.
Jag vet hur jobbig hon har varit de senaste åren, jag vet hur hon har kontrollerat mig och jag vet hur hon reagerar när jag gör saker nu. Hon må ha blivit bättre men hon blir inte bättre tillräckligt snabbt, är för trött på det här skitet för att jag ska ha tålamod för omställningen som det blir för henne.
Ett problem med det här hur jag mår över det här och hur jag reagerar på det. Jag mår väldigt dåligt av det, får väldigt dåligt samvete och känner mig ganska dålig för att jag inte har ett väldigt litet behov av min familj. Jag blir väldigt irriterad på mig själv när jag tänker på det här, för jag vill ju egentligen att jag ska vilja vara med min famlij. Mest för att jag känner att jag måste. Irritationen på mig själv gör att jag blir allmänt irriterad och det går ut över människor i min omgivning. Vilket i detta fall drabbar mamma hårdast. Får ännu mer dåligt samvete. Mår ännu sämre. Känner att jag m å s t e umgås med mamma mer för att kompensera att jag är borta. Hon föreslår att vi ska se film och det slår fel och jag blir bara arg fastän jag vet att hon vill väl. Och det hade kanske varit trevligt att se den filmen men det är jobbigt för jag känner att jag borde och att jag måste. Jag tycker inte om att känna att jag måste. Jag kan inte tvinga fram att vilja träffa någon. Jag blir trotsig. Jag vägrar.
Jag tänker att vår relation kommer bli mycket bättre när jag flyttat hemmirfrån och mer kan styra på vilka villkor vi träffas. Samt att möjligheten för mig att dra mig tillbaka till något eget. Jag hoppas att det blir bra, för jag vill nog egentligen. Jag behöver bara lite utrymme.
Kommentera